Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Att bli mamma

Den 5/9 kl 14.28 föddes vår Anton på Nyköpings Lasarett. Jisses vad livet har ändrat sig. Går i ett helt underbart lyckorus blandat med lite tårar för det ena och det andra.

Slemproppen gick på söndag morgon. Värkarna började kvällen efter kl 21. Kl 12 på natten gick vattnet. Helskumt, det sa "plopp" och sen började det forsa. Patrik undrade vad jag skvalade med på toa. Efter att vattnet gått fick jag snabbt kraftigare värkar med ca 4 min mellanrum. Vi ringde förlossningen och åkte in. Hade Patriks kalsonger på mig fullproppade med handdukar. Vägen dit halvlåg jag i framsätet och hängde i handtaget i taket och flåsade. Patrik körde lugnt och säkert. Lite gasade han när värkarna kom och jag jämrade mig..

Personalen tog emot oss i dörren när vi kom så vi kände oss varmt välkomna. Kom in på ett rum och blev undersökt. Öppen 1-2 cm. Jisses, det är skulle bli jobbigt. Personalen erbjöd mig värktabletter och sömntablett "För att lägga mig och sova en stund". Herregud vad fel det kändes. Hallå! Jag ska föda, inte sova!!! Men jag tog snällt tabletterna för jag förstod att det var långt kvar. Men sova gick inte. Jag dåsade lite mellan värkarna som nu kom oregelbundet med ca 1,5 min mellanrum. Skruvade med min TENS- apparat, och Patrik fick tokklämma på en punkt i tumgreppet som lindrade lite. Värkarna var länge hanterbara såhär, men efter ett tag behövde jag mer smärtlindring och fick prova lustgasen. Underbart! Äntligen yr i bollen igen, efter 9 månaders klarhet. Det hjälpte faktiskt bra mot värkarna oxå. Patrik provade oxå. Han blev helfnittrig och tyckte det var som att vara på Statt. Lustgasen blev min trogna vän under resten av förlossningen, jag gick aldrig längre än en halvmeter ifrån honom.

Efter lång tid med lustgas började jag känna att det här kommer aldrig att gå. Jag behöver mer smärtlindring. Fick så småningom ryggbedövning. Det var underbart. Blev smärtfri ett tag och kände sedan värkarna bara som ett kraftigt tryck nedåt.  Kunde nu vara uppe och röra mig och öppnade mig de sista centimetrana snabbt.

Kl 13 fick jag krystvärkar. Blev enormt bajsnödig. Barnmorskan tyckte jag skulle försöka att andas bort värken så barnet skulle hinna ner lite längre innan jag började trycka på. -Tjena, det gick inte alls. Jag fortsatte pressa. Krystade i över en timma i olika ställningar och blev mer och mer slut. Orkade knappt titta upp mellan värkarna. Barnet rörde sig knappt nedåt heller. Det kändes hopplöst.  Beslut togs om sugklocka. En klocka knölades in i mig och fästes på barnets huvud, men lossnade direkt. Då hämtades nån större grej med vakumsug och samma procedur igen. Sen drog läkaren allt han hade under mina värkar och jäklar vad det gjorde ont. Det gamla uttrycket "Att skita ut en soffgrupp" står sig bra..

Till slut kom han ut, vår kille. Jag fick en kort stund upp honom på bröstet, helt blå och livlös var han. Sen for läkare, barnmorskor och Patrik iväg och ingen av de som var kvar på rummet kunde svara mig på om barnet levde. Tårarna sprutade, fruktansvärda minuter tills jag hörde barnskrik genom väggen. Sen kom Patrik in med vår kille inlindad i en handduk och äntligen fick han ligga på bröstet igen. Skrek och var så fin! Underbart! Vilken upplevelse tillsammans!

Smärtan börjar jag reda glömma, det som känns  svårare är bilden av vår blå bebis som inte rörde sig och ovissheten om han levde.

Men det gör han! Äter och äter, sover och pruttar. Och är vaken ibland och tittar på mamma och pappa. Livet är helt upp och ner men helt underbart!

 

Lördagen den 16 september 2006 kl. 16:11

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

Kommentarer

Johan hemsida 
2006-09-19 20:15
Det är otroligt vad starka ni tjejer är egentligen. Frugan behövde inte gå igenom en sån process, men som ni vet så hade vi det jobbigt på andra sätt och jag är verkligen full av beundran för vad kvinnor klarar av i sådana situationer. Kroppsliga och mentala påfrestningar som jag inte kan föreställa mig hur man kan klara av utan att bli galen på kuppen. Fy fan vad ni är bra tjejer!! (Vi killar är iofs ganska duktiga också, men skulle nog bryta ihop för bra mycket mindre än så.)
Anna hemsida 
2006-09-22 22:36
Tack, Johan, vad lugn jag känner mig nu ;-)
Jag kommer alltid att få en tår i ögat när jag tänker på hur fantastiskt det måste ha känts när pappa Patrik kom in i rummet med Anton. Åh, vad jag längtar nu!!

 

Skriv ett meddelande

Namn
(obligatorisk):
URL
(hemsida/blogg):
E-post
(visas ej):
Meddelande:

 

 
nil

 

Kategorier

Allmänt

importerade blogginlägg

Arkiv

 2009

 2008

 2007

 2006

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.