Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Uppdatering

Sådär ja! Nu är galleriet uppdaterat med nya bilder från sommaren och hösten. Ta en titt vettja!

 

Tisdagen den 6 oktober 2009 kl. 20:33

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Hört på Kolmården

 

 [ Läs mer » ]

Tisdagen den 14 juli 2009 kl. 21:27

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

På Boblinsvägen

Här hemma är vi numer inte mamma, pappa, Anton och Clara utan Pi, Rudolf, YamYam och Pinny.... Ni kanske inte har sett det fantastiska barnprogrammet Boblins? Förut gick det varje helg på fyran, och vi har tre DVD:er med figurerna.. ett gäng färgglada barbapappaliknande gubbar som bor vid regnbågens slut. Anton är helt såld på dem. Filmen går i alla fall varje morgon och gärna en gång på eftermiddagen oxå och Anton citerar uttryck ur  filmerna många gånger om dan... När han ligger på golvet och vrålar och inte ska ha kläder på sig (vi har det lite trotsigt här hemma) kan det funka att prata Boblins... - YamYam har ju alltid mössa och vantar på sig...och studsarsockor... Det funkar rätt många gånger faktiskt....

På kvällen gör Rudolf välling och Pi matar Pinny....

 

Vår lilla Pinny, även kallad Clara, Suddagumman och Lillstrumpa, växer så det knakar. 6 veckor är hon lite drygt nu. Väger närmare 5 kg skulle jag gissa. Kläderna växer hon ur mest på bredden som brorsan gjorde.... Hon ler och jollrar och är supermysig. På kvällarna är det ofta lite oroligt men ingen kolik i alla fall, peppar, peppar.

En rätt stor omställning att vara hemma själv med två barn,  men jag tycker det funkar rätt bra för det mesta. Anton har det lite jobbigt ibland, det märks. Både att komma i tvåårstrotsåldern och få konkurrens av en liten syster. Hon har fått en del stryk, lillan. Och han kan verkligen reta gallfebern på mig genom att strunta totalt i vad jag säger och säga emot hela tiden.... Tur att han är så himla gosig emellanåt.

-Anton tycker om mamma, säger han. Och då smälter man ju förstås....

 

Nehej, dax att sluta...Måste iväg...

 

Söndagen den 23 november 2008 kl. 11:51

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Bröllopsbestyr.

Rätt länge sen sista bloggen.... Svärmor har skällt på mig så jag får väl ta mig några minuter och kommunicera med omvärlden!

 

Vi är just nu mitt uppe i planeringen av vårt stundande bröllop. Den 12/1 är det dax. Då ska jag bli Fru Roxström istället för fröken Andersson. Vuxet! Känns helkonstigt men helt rätt. Visst är det verkligen en stor och viktig sak, att lova att älska varandra för alltid inför alla man känner. Samtidigt känns det för oss rätt naturligt. Vi har ju varit tillsammans i 11 år och har vår äskade Anton tillsammans. Vi känner varandra utan och innan och jag är i alla fall säker på att jag har hittat mannen i mitt liv! En man som är lugn, trygg, omtänksam och samtdigt väldigt trevlig att titta på, varför skulle  man byta bort honom?!? Visst, man kan ju aldrig förutsäga framtiden, det kan ju ingen, men klarar man att ha barn ihop tror jag man klarar det mesta!

 

Oj, det blev djupt...  Bröllopsplaneringen då.... Jo det går framåt. Alla stora bitar är klara: kyrka, lokal, musik, mat, kläder osv. Mest finliret kvar. Men det är en hel del det oxå. Det känns som tiden rusar iväg. Bordspalceringen känns som den svåraste nöten att knäcka just nu. Man vill ju att alla ska ha så trevligt som möjligt.

 

 Sen beror det på hur vi ska göra med fotograferingen. Vi har nästan bestämt utomhusfotografering om vädret är bra, men jag börjar tveka. Dels är ju jag en av Sveriges mest frusna personer, så jag vet inte hur bra det går att stå ute och försöka le i klänning och pumps med bara en liten vit katt runt axlarna... Sen fryser ju blommorna om det är minusgrader. Hmm, vi får se. Det är väl nackdelen med vinterbröllop, bröllopskorten, men det löser sig.

 Annars behöver man ju inte orora sig för väder eller så, man vet ju att det är kallt och att man ska vara inomhus. Det är klart, det vore ju en riktig bonus om det är några minusgrader och lite snö, det hoppas vi på. Jisses vad fint det vore!

 

Anton kommer att vara med i kyrkan men inte på kvällen. Jag har beställt kritstrecksrandiga byxor och väst och vit skjorta till honom. Han kommer bli så fin lille gubben! Visst känns det lite ovisst hur det kommer att gå i kyrkan, men för oss känns det inte rimligt att gifta oss utan att han är med! Han är ju en del av oss! Det får lösa sig om han får myror i brallan eller blir ledsen.

På kvällen ska våra grannar vara barnvakt så han får somna skapligt i sin egen säng. Är han trött och det är mycket folk vill han annars gärna hänga på mamma och pappa, och det vill vi helst undvika just denna kväll! Vi ska bara se till att umgås lite med grannarna så han känner sig trygg med dem.

 

Nej, nu måste jag duscha innan lillprinsen vaknar! Hej hopp!

 

 

 

Tisdagen den 20 november 2007 kl. 11:06

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Jobb, jobb, jobb

Jag har nu jobbat tre veckor på heltid. Visst är det roligt att vara tillbaks och träffa kolleger och så, men usch vad jag saknar att vara hemmamamma. Det blir ju så mycket man är borta när man jobbar heltid. Jag skulle tycka det var jättekul att jobba nån dag då och då, men man BOR ju på jobbet.

 

Hemma funkar allt kanon i alla fall. Patrik fixar allt så bra. Första veckan var han helt slut  men nu börjar han komma in i lunken, tror jag. Anton är helnöjd att vara med pappa. Han vinkar glatt när mamma åker till jobbet (som tur är) och blir jätteglad när jag kommer hem. Vår lilla magfixerade kille drar upp tröjan på mig och slänger sig runt midjan och gosar med min mage bara jag kommer innanför dörren. Då får man ny energi efter en lång arbetsdag och orkar leka och busa och ibland göra lite nytta hemma.  

 

Men vissa dagar kommer den stora tröttheten över mig. Man orkar ju bara inte hålla igång jämt med jobb och bus hur gärna man än vill. Och då är det tufft att känna att man inte orkar med att leka med sin lille älskling. De dagarna kan jag bli lite deppig faktiskt. Men det är ju bara 12 veckor kvar av heltidsarbete. Sen blir det bättre. Då ska jag jobba ca 40 procent har vi tänkt och får äntligen vara hemma lite mer igen.

 

Anton går för fullt nu. Det ser så gulligt ut när han tultar fram. Och allt ska undersökas. Det röjs för fullt i alla skåp, lådor och på andra möjliga och omöjliga ställen. För nån vecka sen pillade han upp silen till avloppet i badrummet och plaskade med händerna i det inte helt rena vattnet.........Nice. Blomhyllan i vardagsrummet som sitter på lagom röjnivå för Anton är numer ingen blomhylla utan en kal hylla. 2ggr rev han ner blommor därifrån innan vi gav upp och tog bort allihop.

Favoritsysselsättningen är fortfarande att gunga. Anton har fått en egen på tomten som han gillar skarpt. Idag fyller vi sand i sandlådan med så har vi nästan en hel lekpark på tomten.

Det börjar bli himla kul med andra barn oxå. Vi var på öppen förskola förra veckan för första gången. Jag trodde Anton skulle vara jätteblyg, men icke. Ungen skrek av glädje när han såg alla barn och leksaker och satte igång att leka direkt. Fika var det inte tal om. Det får vi ta en annan gång.

 

Måndagen den 17 september 2007 kl. 13:54

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Snart arbetsmyra igen........

Det börjar närma sig slutet på min mammaledighet. 27 augusti börjar jag jobba igen. HELTID!!!!!!!!!!! Då ska Patrik vara pappaledig. Jag är jätteglad att han vill vara hemma med sin son men fy tusan vilken separationsångest jag har! Det känns skitjobbigt att jag ska vara ifrån min älskade lille prins hela dagarna. Det har ju gått så fort! Nyss låg han vid tutten dagarna i ända och kunde inte vara utan mig mer än max nån timme. Nu klarar han sig alldeles utmärkt med pappa, mormor, eller farmor hur länge som helst känns det som..... Det är mest mamma som inte klarar sig så länge utan sonen nu tror jag........

Det är en himla omställning faktiskt, även om det har gått succesivt. Och jag längtar inte bakåt i tiden heller utan tycker hela tiden att "nu är den klar mysigaste tiden", och så blir det bara roligare och roligare!  Skulle bara vilja vara hos honom jämt, men så funkar ju inte livet.  Tack och lov ska jag bara jobba heltid till jul och sen gå ner i tid till kanske halvtid.  Det känns bra i alla fall.

Samtidigt som jag inte vill vara utan min lille älskling en sekund så är det himla skönt med lite mer egen tid oxå. Jag kan åka bort en kväll om jag vill. Bara den vetskapen är en skön känsla. Även om jag förstås helst är hemma med mina grabbar!

Anton kryper för fullt nu men är inte särskilt nöjd med den bedriften. Nu reser han sig hela tiden mot grejer och vill att man ska gå med honom och hålla honom i händerna hela tiden.  Nästan varje dag tycker jag att han lär sig nåt nytt nu. Och han förstår så himla väl vad man säger. Klappar händerna när man säger att han är duktig, vinkar när man går, osv, osv. Mormor och morfar har lärt Anton vad älgen säger. Han har kollat in ett par gamla horn i Sågmon och lärt sig att bröla som en älg. Hihi.... Det är det första djurljud han har lärt sig.

Dax att slappa lite vid TV:n.

Hej hopp!

 

Onsdagen den 4 juli 2007 kl. 20:37

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Klantmaja.....

För några dar sen ställde jag till det ordentligt för mig. Jag var hos mamma. När jag skulle hem så lastade jag in vagnen i skuffen och smällde igen luckan. Jävlar! Nycklarna inlåsta med packningen! Mamma skulle vara hos frissan rätt snart och jag hade parkerat bakom hennes bil. Så jag ringde Patriks mamma som hämtade mig så vi kunde åka hem och hämta reservnyckeln. Den hittade jag förstås inte hemma. Tillbaks till mamma och svärmor fick köra mamma till frissan och jag var kvar hos mamma med Anton. Svärmor var stressad för hon hade sockerkaka i ugnen och hade skrivit en lapp till Patriks pappa att ta ut den men han kom inte hem som han brukade. När mamma hade kommit till frissan hämtade svärmor Patrik vid tåget och körde honom till Saab för att höra om de hade några tips på hur man lättast kommer in i vår bil utan nycklar.......De hade helt otippat inga bra råd att komma med.  

Sen blev Anton och jag hämtade av Patriks mamma som körde hem oss. Då hade Patriks pappa i alla fall tagit ut sockerkakan och sen varit på SKF och tillverkat verktyg för att bryta sig in i saaben. 

Men när jag i lugn och ro fick leta efter reservnycklen hittade jag den i ett par shorts i garderoben. Jag dansade och hoppade runt i huset, så lättad blev jag. Allt blev frid och fröjd. Men det var lite svettigt ett par timmar. Det är ju inte billigt med varken krossad ruta eller låssmed.

Jag är så förbannat tankspridd att jag blir knäpp! Nu har Patrik låst in reservnyckeln i ett kassaskrin så jag inte får använda den.

 

 

 

Söndagen den 24 juni 2007 kl. 16:15

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Sovdax!

Länge sen sist!

Vår lille kille blir nio månader i övermorgon. Vad tiden går fort! Igår lyckades han för första gången ta ett kryptag eller vad man kallar det..... Och så reste han sig mot mina ben. Stora killen! Överhuvudtaget tycker jag han har blivit mer aktiv på sista tiden. Det kan kanske bero på att gubben sover bättre. I 5 nätter tror jag det är har Anton sovit hela nätterna utan att vakna. Vi var tvungna att ta tag i natteländet för jag höll på att förlora förståndet.

 

För att söva anton gav vi välling, la i säng, vankade, ammade (jag, inte Patrik) om vartannat. Inte undra på att killen inte somnade. Han visste ju varken ut eller in vad som gällde när man skulle sova. Sen vaknade han ett antal gånger varje natt och behövde bröstet för att somna om. Och det var inga snabbsnutt, helst ville han sova hela tiden med tutten i munnen. Min sömn blev väl sisådär halvbra. Fick jag sova två-tre timmar i sträck nån gång var det bra..... Sista natten grinade jag som en tok på toa för jag orkade bara inte mer. Nästan 9 månader med dålig sömn var liksom nog. Tankspridd till tusen oxå......Skulle visa vägen till Tuna Park när jag och Anna skulle shoppa men körde till Flen :-) mm, mm.

 

Vi hade pratat om 5minutersmetod för att lösa problemet men jag ville verkligen inte det. Det kändes hemskt att han skulle skrika i sin säng alldeles ensam och bara tröstas var 5:e minut i sin säng. Så läste vi lite om Anna Wahlgrens metod och jag tyckte det lät mycket bättre. Den går ut på att alla barn behöver hjälp att lära sig sova bra, de är rädda för att somna och behöver hjälp av sin mamma och pappa för att kunna somna. Genom beslutsam tröst av barnet när barnet ligger i sin säng ska man skapa den trygghet och fasta rutiner som barnet behöver för att sova bra.  (se www.annawahlgren.com) Barnet "buffas" tills det blir tyst. Det ligger på mage och hålls stilla av föräldern som oxå puffar i rumpan. Patrik och jag övade på varann en kväll. Vi skrattade så vi grät. Patriks buffning av mig liknade mer spanking.........Och jag kämpade emot för jag skrattade så jag nästan kissade på mig men Patrik trodde jag spelade bråkigt barn och höll fast mig och smiskade vidare. det blev nästan blött i soffan..

 

Ett par kvällar senare la vi Anton enligt konstens alla regler i egen säng och eget rum. Han protesterade förstås vilt först, men efter ca 30 minuter sov han. Den natten var tuff och jag grinade och mådde skit men redan nästa natt sov han hela natten i sin säng och behövde bara tröstas ett par gånger av en godnattramsa utanför dörren till sitt rum. Patrik och jag bara glodde dumt på varann. Påföljande natt hördes inte ett pip mellan åtta och sex. Och så har det varit sen dess (peppar, peppar........)Jag har sovit 6-7timmar I STRÄCK!!!!!!! Är fortfarande rätt trött om dagarna men det finns väl lite att ta igen....

 

Vår duktige lille kille! Men oj vad jag saknar honom i sängen hos mig. Första nätterna kunde jag knappt sova alls men nu sover jag ju faktiskt bättre: inte i skarven och utan att axlarna värker på morgonen. Men finns det nåt mysigare än att ligga bredvid sitt älskade lilla barn som sover med fötterna på ens ben.....Nu får jag hålla tillgodo med EN älskling i sängen.

 

 

 

 

Söndagen den 3 juni 2007 kl. 20:34

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

En evig klagan!

Läste några av mina bloggar precis. Fy vad jag klagar hela tiden! Låter som om allt skulle va skit precis hela tiden. Så är det ju inte! Jag kan inte ha det bättre! Att vara mamma till Anton är det bästa som hänt mig. Det är hur mysigt som helst att vara hemma med honom på dagarna. Äta och leka ihop och bara ha det bra. Helgerna är ännu bättre förstås, när Patrik oxå är hemma.

En riktig liten buskille har vi. Han tar liksom sats med hela kroppen och rycker till, samtidigt som han gör ett speciellt ljud. Det här gör han gång på gång för att få en att skratta. Ju mer man skrattar, desto mer busar han. I förra veckan försökte han till och med busa igång golvmoppen i badrummet. Gick väl sådär. Lite dålig respons..........

Livet är underbart! Hur klagande det än låter i mina blogginlägg!!!!!!!!

 

Fredagen den 6 april 2007 kl. 14:42

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Köp barnmat på burk!

Igår skulle jag vara duktig och fixa egen barnmat till Anton.  Kokade kött i flera timmar och höll på. Fram med stavmixern och skulle mixa ihop allt. Köttet var så himla trådigt bara så det fastnade hela tiden. Jag var där och petade med fingrarna för att få loss det. Minns att jag tänkte "Det här är farligt, nu får jag inte trycka på knappen". Och så tryckte jag på knappen. J-vlar, tummen fastnade. "Nu får jag inte trycka igen"... och så tryckte jag igen och satt ännu mer fast. Blodet droppade över diskbänken och jag satt fast i mixern och Anton skrek. Lyckades pilla mig loss och ringde svärmor som kom i ett huj och tog hand om Anton. Jag tog fram klippkortet och åkte till akuten. Det blev inte så farligt, tre stygn i vänster tumme. Ett tag trodde jag att jag kapat halva tummen.

Ska tillägga att det är lite svårt att få nåt gjort hemma för Anton sover så korta stunder på dagen och när han är vaken vill han helst bli underhållen och inte leka så mycket själv. Jag försökte skynda mig att bli klar för han var rätt missnöjd när han satt själv på golvet. Dumt dumt....

Nu hoppas jag verkligen att Anton uppskattar maten jag gjorde........

 

Torsdagen den 5 april 2007 kl. 18:26

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Tandsprickning......

Anton håller på att få sina första små tänder! I underkäken har den ena tanden spruckit igenom och känns nu som en pytteflisa och grannen är på väg den också. Hihi, snart kommer vi se små risgryn när han skrattar!

 

Men fy vad det verkar vara besvärligt att få tänder! Jag som precis började tycka att allt var så mycket lättare: Anton var gladare, sov bättre och kunde tänka sig att vara med andra än mamma och pappa utan att gallskrika. Men nu är allt upp och ner. Han har svårt att komma till ro och somna om på natten och är vaken flera gånger om. På dagarna blir det nästan bara halvtimmaslurar för han är för orolig för att somna om. Dålig sömn för med sig att han den vakna tiden inte är speciellt nöjd. Han gnager på allt och blir spänd i hela kroppen när det gör ont i gommarna. Han skäller på leksaker och är på dåligt humör och vill helst bara bli buren hela tiden. I helgen gick Patrik runt i huset med Anton på armen och mumlade :  -Jag är inte knäpp. jag är inte knäpp, jag är inte knäpp.......

 

Man har inte varit så himla pigg de här dagarna. Vid åtta- halvniotiden har jag krupit till kojs.  Patrik kommer efter kvart över nio sådär...Hur trött man än är så finns det i alla fall inget som piggar upp en så bra som att träffa sina vänner en stund! Att få prata av sig och mysa med sina bebisar ihop gör att man orkar vara trött ett tag till. En mamma och pappa som bryr sig så mycket om en och pysslar om en och svärföräldrar som mer än gärna går ut och går med barnvagnen som avlastning gör också tröttheten lättare att hantera.

Hoppas gaddarna är uppe snart så vi får behålla vår mentala hälsa............

 

 

 

Torsdagen den 22 mars 2007 kl. 19:43

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

Nu har vi varit där igen!

Eftersom vår lilla familj har årskort på akutmottagningen passade vi på att utnyttja det i helgen igen. Anton hade varit förkyld ett par dagar och haft feber men var i söndags feberfri och mådde bättre. Men på natten vaknade vi av hosta och rossel från spjälsängen. Jag var snabbt där och tog upp en kallsvettig liten Anton som flämtade och väste efter luft och emellanåt skällde som en liten hund när han hostade. Kruppanfall! Det var fruktansvärt att se sitt barn panikslaget för han inte kunde andas ordentligt. Jag lossade snabbt på kläderna och öppnade fönstret men det verkade inte hjälpa. Systerdelen av mig visste att det nog inte var så farligt eftersom Anton hela tiden hade fin färg och inte var det minsta blå och säkert hade bra syresättning  men mammadelen av mig fick panik och trodde sonen skulle dö. Vi lindade in Anton i en filt och åkte till vårt andra hem, akuten. På vägen i bilen kunde Anton andas bättre igen. Kyla och friskluft gör att slemhinnorna sväller av. Väl framme fick Anton ändå inhalera, fick kortison och hostmedicin. Inhalationsmasken var himla poppis. Han fäktade och ville ha tillbaks den igen när jag tog bort den för att han skulle få vila en stund. Patrik tyckte det påminde om min hantering av lustgasen under förlossningen.....

I alla fall hjälpte behandlingen och vi kunde åka hem för att sova. Dagen efter var lille gubben blek och hängig som en liten trasa. Inte ville han äta heller. Han som älskar mat annars. Men nu har både färgen i ansiktet och matlusten återvänt.

I tre nätter har jag suttit upp med Anton upprrätt i famnen  för att minska risken för nya kruppanfall. Sedan man fick barn kan man ju oftast sova när och hur som helst men de här nätterna har det inte gått så värst. Har jag  inte störts av träsmak i baken har Anton sovit oroligt  och sparkat och fäktat varannan minut. Jag har räknat ner timmarna tills vi fått gått upp. Men inatt fick jag efter att ha varit uppe och lekt mellan 12 och 2 ( Anton är fortfarande lite kortisonpigg) sova 5 timmar i sträck LIGGANDE. Vilken underbar lyx! Påsarna under ögonen har varit något mindre idag tycker jag.

Anton mår bättre och är nu bara hostig och snuvig. Men fy vad han skrämde oss den natten!

 

Onsdagen den 28 februari 2007 kl. 17:33

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

God fortsättning..

Natten till fredagen gjorde vår lilla familj på ännu ett besök på akuten. Patrik väckte mig 23.30 och skrämde mig igen. Blek som ett lakan var han och sa att han hade fruktansvärt tryck i bröstet och ut i ryggen. Smärtan kom och gick och verkade sen mer komma från magen. I bilen på väg till sjukhuset blev han smärtfri. En läkare konstaterade att han haft gallkramper som är en sällsynt biverkan av ännu ett läkemedel han provat mot sin onda käke.  Inget farligt men väldigt smärtsamt! Det verkar som om det aldrig slutar jäklas för honom. Han har fortfarande väldigt ont i käkleden och väntar på att få komma till specialist. Nu kan han knappt äta, inte skratta och har värk konstant. 4kg har han gått ner nu. Det får bli ett slut på eländet snart!

 

Anton mår bra i alla fall! I lördags vände han sig från mage till rygg. Två gånger. Han såg väldigt förvånad ut när han hamnade på rygg! Man blir nästan löjligt glad och stolt som förälder. Patrik sprang snabbt och hämtade videokameran men då ville han inte försöka mer...

Utvecklingen går ruskigt fort! Han griper och ska stoppa allt i munnen för att undersöka det. Helst vill han stå upp hela tiden också. Han brukar morra när han står för att det är så jobbigt men vill inte sitta och vila. Tiden går alldeles för fort! Jag vill bromsa!!!!

 

Söndagen den 14 januari 2007 kl. 18:23

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Gott nytt år!

En riktigt trevlig nyårsafton hade vi ihop med Sara och Johan med Ebba och Emilia 14 månader, Anna och Theodor med Isabella 3 månader, Anna och Thomas med Kevin 6 månader. Vi var inställda på att gå hem tidigt med en skrikande Anton eftersom han har svårt att somna borta och dessutom har blivit lite blyg när det är alltför mycket folk, men kvällen gick jättebra! Knappt något skrik alls och somnade sött vid halv tio. Vi kunde sitta åtta vuxna och spela spel ihop. Otroligt och jättekul! En kick för självförtroendet.

 

Det nya året har väl börjat sådär halvbra för vår del... Nyårsdagskvällen fick Patrik nån reaktion med nässelutslag som blossade upp över hela kroppen på en knapp minut och fick mig att bli lite skakig i benen. Jag blev nervös för komplikationer som igensvullen hals och chock och körde i ilfart upp till akuten. Det blev inget mer än utslag som tur var men Patrik fick stanna för observation halva natten. Troligtvis var det en läkemedelsreaktion.

Dagen efter fick han fruktansvärt ont i magen. Det brände som eld sa han. När han på eftermiddagen sen började kräkas konstant var jag säker på att han hade fått magsår efter en antiinflammatorisk medicin som han ätit ett bra tag och kortisonet han fått dagen innan. Jag ringde akuten och Patrik fick åka dit igen. Efter undersökning, diverse provtagningar, röntgen och flera timmar på sjukan fastslogs att det var magsjuka han led av... OCH magkatarr. Så det blev skilda sovrum den natten. Inte förrän igår började han bli människa igen.

 

Själv har jag inte heller mått bra. Samma dag Patrik blev magsjuk fick jag ont i kroppen och var allmänt matt och kunde inte äta. Det blev av det en släng av influensa, förkylning och lindrigare magsjuka som bara visade sig bakvägen. Mat och dryck var jag ju tvungen att få i mig så Anton får sin mat, så det var att pressa i sig fast det växte i munnen. Usch!

 

Det är inte lika lätt att vara sjuk längre. Inte bara att bädda ner sig och sova tills man blir frisk... Två dagar tassade jag runt kvarteren på darrande ben med hålig blick med en frisk Anton som inte ville somna så lätt. Jag har lekt och sjungit med kraxig röst och varit ena stunden frusen och andra genomsvett. Tack och lov mår vi bättre nu. Och än så länge är Anton frisk!

 

Hoppas ni har fått en bättre början på 2007 än oss på Brenäsvägen...

 

Lördagen den 6 januari 2007 kl. 14:30

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Nytt användningsområde för dammsugaren...

Jag hade hört innan vi fick barn att små barn ofta blir lugna av monotona ljud från tex dammsugare, tvättmaskin, mm men jag anade inte riktigt hur stor effekten var!

Vi har använt dammsugaren som lugnande medicin kanske tre gånger när Anton skrikit otröstligt. Bäst effekt andra gången då han bara suckade ett par gånger efter att maskinen gått igång och sen somnade sött. I söndags dammsög Patrik huset med Anton hängandes på magen i bärselen. Killen var helnöjd! Och idag använde jag den för att få Anton att somna. Funkade kanon. Patrik och jag har egentligen bestämt att vi inte ska missbruka dammsugaren utan bara använda den i nödfall så man har nåt att ta till när inget annat hjälper, men jag orkade inte gå runt och nynna och dansa  längre...

En arbetskamrat till mig berättade igår att de spelade in dammsugaren på kasettband för att få sin son att sova på natten. När han vaknade tryckte de bara på PLAY så sov killen gott vidare. De hade först provat att ha dammsugaren igång på natten, men det blev så varmt i sovrummet....

Jag slutar i alla fall aldrig att förundras över hur barn fungerar....  

 

Tisdagen den 19 december 2006 kl. 15:57

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

Kvällspyssel..

Dansperiden är över! Anton är inte helt bra från sin kolik men i alla fall bättre. De senaste dagarna har han haft ett par knipperioder på dagarna men varit skapligt lugn i magen på kvällen. Däremot är han mycket oroligare på kvällarna och kan skrika en del ändå. Men nu går det oftast att trösta honom. Och de gånger det inte går får han ta på sig overallen och få nappen och komma ner i vagnen och då blir det bra. Problemet är ju bara att det blir för varmt inne med overall på sig. Och han kan ju inte stå ute och sova jämt.  Så vi har låtit Anton sova i förrådet ett par eftermiddagar/kvällar. Funkar fint. Svalt och skönt. I söndags em såg vi en hel film för första gången sen koliken började. Det var trevligt. Varm pizza åt vi oxå. Samtidigt!

I lördags firade Patrik och jag 10 år ihop. Vi tänkte fira med en trerätters middag hemma. Gick väl sådär.. Förrätten åt vi i skift medan den andra sövde Anton.  Varmrätten var vi envisa nog att kunna äta samtidigt vid halv nio när Anton sov en halvtimma. Efterrätten slevade jag i mig vid diskbänken och Patrik åt ingen alls. Kvart över tio gav vi upp och gick och la oss. Anton somnar inte för natten om han inte får ligga tätt intill mig. Overall och vagn skulle kanske funka men han kan ju inte bo i förrådet dygnet runt!

Livet med spädis är ingen dans på rosor men helt underbart ändå. Jag skulle inte byta bort vår lille kille för allt i världen. Känslorna var starka för honom redan när han föddes men jag blir mer och mer såld för varje dag!

 

Onsdagen den 29 november 2006 kl. 15:29

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [3] Kommentera detta inlägg

 

Kolik

Vår lille son har fått typ kolik. Inte så roligt. Väldigt jobbigt att känna att man inte räcker till och kan trösta sitt barn.

I tisdags skrek han i stort sett hela dagen. Var nöjd en stund då och då men inga långa stunder. Det var den längsta dagen sen han föddes.  Jag trodde aldrig att klockan skulle bli sex så Patrik kunde lösa av mig. Som tur är verkar tisdagen vara ett undantagsfall. Annars har han sina "magic hours" mellan sju och nio på kvällen och ofta en kortare stund på fm. Så varje kväll dansar Patrik och jag runt i gillestugan med Anton på axeln eller armen och kämpar för att underlätta hans magplågor. Dans och musik är det som lindrar bäst. Det känns bara lite tröttsamt att behöva dansa varje kväll när man är trött och helst bara vill dega i soffan framför TV:n. Dessutom är det tråkigt för vi är inte direkt pigga på att umgås med vänner när vi vet hur han låter varje kväll. Extra trist är det för Patrik som är borta hela dagarna och bara är hemma och får försöka trösta en otröstlig Anton. Jag blir ju i alla fall kompenserad med leenden och mys de flesta dagarna.

Jag har lagt om kosten totalt. Försöker numer undvika allt som kan vara gasbildande, även mjölkprodukter. Inte så kul men vad gör man inte för att försöka lindra Antons smärtor.

Förhoppningsvis ska koliken vara som värst nu när han är 6-8 veckor och sen avta för att gå över vid 3-4 månader. Anton har ju egentligen bara en lindrigare form av kolik, det finns ju de som skriker både dagar och nätter. Och vi vet ju att det går över.  Det känns bara som om två månader kan vara en väldigt lång tid om man måste dra på sig dansskorna varje kväll....

 

Torsdagen den 19 oktober 2006 kl. 08:23

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

En månad gammal...

I måndags  smilade vår lille kille två gånger åt sin kära mor. Gissa om man smälter... Allt skrik och all vakentid på nätterna blir liksom förlåten på ett ögonblick. Jag tyckte att jag redan i slutet av förra veckan anade ett leende men tänkte att det var nog inte meningen, Anton har ju inte full koll på mimiken alla stunder... Men det var säkert ett äkta smil det oxå. 

 

Killen växer så det knakar. Äter som bara den. Vid sista vägningen på BVC vägde han 4700 g och var 53cm lång. En viktökning på ca 500 g sen veckan innan. Vecken på ben och armar blir större för var dag tycker jag. Rund och go´kan man verkligen säga.

 

Numer äter Anton oftast bara ett nattmål vid två om vi lyckas tajma så han äter och somnar vid tio. Sover sen till fem-sex på mornarna, så det är jag helt nöjd med! Men lite avis blir man när man får höra att vissa har det ännu bättre: Pernillas Ida, tio dagar äldre än Anton, har sovit 8,5 timma ett par nätter. Gud så underbart det låter att få sova en hel natt! Men det kanske kommer...

 

Igår var ingen rolig dag.  Anton har varit lite kinkig av och till men igår hoppas jag att kulmen var nådd. Han hade bekymmer med sin mage tror jag. Det är mycket som ska växa och utvecklas. Han vaknade och skrek och vred sig som en mask, ville ligga vid bröstet för att få tröst och för han var hungrig, men vred sig där oxå och kom inte till ro. Fick inte i sig ordentligt med mat så han sov bara korta stunder och vaknade igen med magknip och hungrig osv i en ond cirkel. Man känner sig så himla maktlös och otillräcklig när man inte kan ge sitt barn det han behöver. Skuldkänslor hade jag oxå för att jag kanske ätit nåt som gjort att han fått ont i magen. Letade upp listor på i-net på vad man skulle undvika att äta för att minska gasbildning och det var typ allt. Lök, frukt, grönsaker, mjölkprodukter mm, mm. Jaha, bara att sluta äta då helt enkelt. Nej, jag börjar med att helt utesluta lök och katrinplommon. (Magen får väl klara sig ändå och mat behöver väl inte smaka nåt...).

Patrik tyckte jag såg lite trött ut när han kom hem... Hoppas på en bättre dag idag.

Sista gången han fick bada i handfatet var det i alla fall i morse (Anton alltså). Killen fick knappt plats! Och hela badrumsgolvet blev blött när han plaskade...

 

Idag kommer mormor och ska vara barnvakt så jag ska försöka åka och handla. Får se hur det går...

 

Torsdagen den 12 oktober 2006 kl. 10:24

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Livet med bebis

Det var länge sen det senaste blogginlägget. Tiden räcker inte alltid till numer för såna finesser... Men nu sover lillen i vagnen en stund så jag kan uppdatera här.

Anton blir fyra veckor på tisdag. Ofattbart vad tiden går fort! Jag går runt i min lilla bubbla och ammar, byter blöjor, ammar, vilar och försöker sköta hushållet och umgås med släkt och vänner så mycket jag hinner och orkar. Jag trivs bra med det nya livet med bebis även om det är lite påfrestande oxå. Framför allt är det ju ovant att vara vaken på nätterna.

Anton äter minst två gånger per natt och vaknar sen igen tidig morgon. Inatt skulle maten serveras varannan timma ungefär hela natten. Då var jag inte så himla pigg framåt morgonen... Passade på att sova på morgonen ihop med honom. Jag fick väl i mig sista frukostmackan vid halv tolv.

De två första veckorna efter förlossningen gick jag mest som i en dimma kändes det som. Jag trodde verkligen på allvar att jag aldrig mer skulle bli pigg. Var konstant fruktansvärt trött och sov ofta både för- och eftermiddag ihop med Anton. Ansiktsfärgen skiftade mellan beige och grön. Men nu är jag betydligt piggare. Man vänjer sig liksom vis att vara trött. Vaknar i stort sett varje dag med lätt huvudvärk och en känsla av att ha varit på världens party kvällen innan, men så är det ju inte... På nåt konstigt sätt vänjer sig kroppen vid att vara trött och ändå fungera som den ska. Men några sena kvällar blir det inte numer. I fredags var vi vakna till halv tolv. Mest för att inte Anton somnade förrän då. Så sent har vi inte lagt oss sen han föddes. Oftast stupar vi i säng vid halv tio senast...

Anton tycker om att ha lite ljud runt sig, då sover han bäst. I torsdags satt han och sov i sin babysitter och jag dammsög 10 cm ifrån honom men han sov lugnt vidare. Musik gillar han oxå. Det är lättast att få honom att somna om jag spelar en halvrisig countrylåt på repeat och sjunger med själv samtidigt som jag dansar runt med honom på axeln. Funkar mycket bättre än nappen som han mest får kväljningar av att få i munnen. Tur att ingen ser och hör hur jag håller på här hemma...Första gången jag sjöng sången för honom började jag tokgrina. Jag blev så rörd av min sång och den mycket vackra texten :-) som  typ handlar om hur mycket man älskar nån. Jag har inte full kontroll över känslorna alla stunder...

Har lätt för att gråta numer.  Många tankar rör sig i huvudet. "Blir han ordentligt mätt, gör vi rätt, mm mm" Tur att Patrik är så lugn och trygg. Jag tycker väl egentligen att jag för det mesta är rätt lugn och säker, men inte alla stunder...

 

Nej, nu måste vi se till att äta innan lillen vaknar. Hej hopp!

 

Söndagen den 1 oktober 2006 kl. 19:02

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

Att bli mamma

Den 5/9 kl 14.28 föddes vår Anton på Nyköpings Lasarett. Jisses vad livet har ändrat sig. Går i ett helt underbart lyckorus blandat med lite tårar för det ena och det andra.

Slemproppen gick på söndag morgon. Värkarna började kvällen efter kl 21. Kl 12 på natten gick vattnet. Helskumt, det sa "plopp" och sen började det forsa. Patrik undrade vad jag skvalade med på toa. Efter att vattnet gått fick jag snabbt kraftigare värkar med ca 4 min mellanrum. Vi ringde förlossningen och åkte in. Hade Patriks kalsonger på mig fullproppade med handdukar. Vägen dit halvlåg jag i framsätet och hängde i handtaget i taket och flåsade. Patrik körde lugnt och säkert. Lite gasade han när värkarna kom och jag jämrade mig..

Personalen tog emot oss i dörren när vi kom så vi kände oss varmt välkomna. Kom in på ett rum och blev undersökt. Öppen 1-2 cm. Jisses, det är skulle bli jobbigt. Personalen erbjöd mig värktabletter och sömntablett "För att lägga mig och sova en stund". Herregud vad fel det kändes. Hallå! Jag ska föda, inte sova!!! Men jag tog snällt tabletterna för jag förstod att det var långt kvar. Men sova gick inte. Jag dåsade lite mellan värkarna som nu kom oregelbundet med ca 1,5 min mellanrum. Skruvade med min TENS- apparat, och Patrik fick tokklämma på en punkt i tumgreppet som lindrade lite. Värkarna var länge hanterbara såhär, men efter ett tag behövde jag mer smärtlindring och fick prova lustgasen. Underbart! Äntligen yr i bollen igen, efter 9 månaders klarhet. Det hjälpte faktiskt bra mot värkarna oxå. Patrik provade oxå. Han blev helfnittrig och tyckte det var som att vara på Statt. Lustgasen blev min trogna vän under resten av förlossningen, jag gick aldrig längre än en halvmeter ifrån honom.

Efter lång tid med lustgas började jag känna att det här kommer aldrig att gå. Jag behöver mer smärtlindring. Fick så småningom ryggbedövning. Det var underbart. Blev smärtfri ett tag och kände sedan värkarna bara som ett kraftigt tryck nedåt.  Kunde nu vara uppe och röra mig och öppnade mig de sista centimetrana snabbt.

Kl 13 fick jag krystvärkar. Blev enormt bajsnödig. Barnmorskan tyckte jag skulle försöka att andas bort värken så barnet skulle hinna ner lite längre innan jag började trycka på. -Tjena, det gick inte alls. Jag fortsatte pressa. Krystade i över en timma i olika ställningar och blev mer och mer slut. Orkade knappt titta upp mellan värkarna. Barnet rörde sig knappt nedåt heller. Det kändes hopplöst.  Beslut togs om sugklocka. En klocka knölades in i mig och fästes på barnets huvud, men lossnade direkt. Då hämtades nån större grej med vakumsug och samma procedur igen. Sen drog läkaren allt han hade under mina värkar och jäklar vad det gjorde ont. Det gamla uttrycket "Att skita ut en soffgrupp" står sig bra..

Till slut kom han ut, vår kille. Jag fick en kort stund upp honom på bröstet, helt blå och livlös var han. Sen for läkare, barnmorskor och Patrik iväg och ingen av de som var kvar på rummet kunde svara mig på om barnet levde. Tårarna sprutade, fruktansvärda minuter tills jag hörde barnskrik genom väggen. Sen kom Patrik in med vår kille inlindad i en handduk och äntligen fick han ligga på bröstet igen. Skrek och var så fin! Underbart! Vilken upplevelse tillsammans!

Smärtan börjar jag reda glömma, det som känns  svårare är bilden av vår blå bebis som inte rörde sig och ovissheten om han levde.

Men det gör han! Äter och äter, sover och pruttar. Och är vaken ibland och tittar på mamma och pappa. Livet är helt upp och ner men helt underbart!

 

Lördagen den 16 september 2006 kl. 16:11

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

Grav v 38

Var hos barnmorskan idag. Allt var väldigt normalt som det har varit hela tiden. Känns ibland som om det är prio ett för barnmorskor att hela tiden tala om hur normal man är. Magen är normalstor, hjärtljuden helt normala, blodvärdet normalt, viktuppgången heeelt normal. Antar att det är för att lugna oroliga blivande mödrar. Blodtrycket var idag lite högre än det brukar men ändå inom det normala.... Absolut inget att oroa sig för...

Kändes skumt när hon sa att vi får se om jag kommer nästa gång, som är en dag före utsatt datum. Finns det ett slut på graviditeten? Känns inte så ibland. Senaste veckan har jag blivit lite mer dämpad tycker jag själv. Sover sämre på nätterna, är ju uppe och kissar typ 100 gånger per natt och ibland är det svårt att somna om. Det är inte heller helt lätt med bekväma sovställningar. Går ju bara att ligga på sidorna med kudde mellan knäna och täcket inknuffat under magen så den inte hänger i luften. Ska man byta sida ska kudden mellan knäna med, kroppen hivas runt och täcket stoppas på plats igen. Suck. Tänk när man kunde ligga på mage och sova. Vilket himmelrike!

Var vaken ett par gånger inatt av att det gjorde ont i ländryggen och ner i benen. Tänkte ett tag att nu jäklar händer det grejer. Men när jag gick upp en stund släppte det av. Var nog bara fogarna som spökade. Inte dax att börja vänta och tro det ska hända nåt än. Då kan det bli jäkligt långsamt på slutet,  kan ju vara uppåt fem veckor kvar...

Pernilla åker hem från BB idag med sin lilla Ida, född i fredags, två och en halv vecka över tiden. Hon blev igångsatt och hade tydligen en riktigt tuff förlossning.  Kommer att ta mig dit så fort jag bara får för att höra allt om förlossningen och BB och nosa på bebisen!

 

Måndagen den 28 augusti 2006 kl. 14:53

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [3] Kommentera detta inlägg

 

Grav v 37.

Graviditetsvecka 37 är på väg mot sitt slut. Tiden går ruskigt fort men ändå långsamt. Konstigt. Känns på sätt och vis som om vi nyss satt där och tittade på krysset, och på sätt och vis som om jag har gått med min stora mage hur länge som helst. Skumt.

Var igår hos en jobbarkompis i Baggetorp och tittade på lilla Malva, ca 5 veckor. Född 4 veckor för tidigt. Vägde nu ca 3 kg. Jättesöt var hon, såg ut som en liten trollunge. Hade massor av mörkt hår och var så liten så liten. Plirade med ögonen och tittade i kors. Undrar om min bebis blev lite avis när jag höll i Malva för han/hon sparkade på henne rätt ordentligt! Känns konstigt att tänka på att min bebis i magen är nästan så stor som Malva var. Jisses vad trångt det måste vara därinne!

Fick igår mail från en annan jobbarkompis med bräknat nedsläpp 7/8 och som ännu inte fått. De hade varit på kontroll på Nyköping igår men allt såg bra ut så då har de tydligen som policy i Nyköping att vänta 42 veckor +2 dagar innan de sätter igång nån. Så nu har Pernilla fått tid på onsdag kl 4 för att starta upp det hela om inget hänt före det.

Det går helt klart inte att veta när det kommer att bli dax för förlossning. Man får försöka att njuta av dagen som den är, vila och vara redo, men ändå beredd på att vänta rätt många dagar extra. Fönstren är i alla fall tvättade och barnrummet i skaplig ordning. Det mesta vi tror vi behöver den första tiden hemma är inhandlat och jag har i alla fall en lista på vad jag tänker ta med till BB, så jag känner mig ganska redo att ta tjuren vid hornen och genomlida en hel del smärta för att få träffa vår efterlängtade lilla krabat.

 

Tisdagen den 22 augusti 2006 kl. 09:44

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Tisdagssvammel...

Är i slutet av v 36 av min graviditet nu. Skulle ju kunna bli dax för utsläpp vlken dag som helst nu egentligen även om jag inte tror det. Borde kanske tänka på att packa ner lite saker i den berömda BB-väskan. Har en del sammandragningar förstås, men inget som gör ont. Jag bara anar krafterna som finns i livmodern när magen drar ihop sig och blir hård som en boll. Det är ganska skoj att titta på för man ser ännu tydligare rumpan på beben och nåt som borde va ett knä.. Borde väl va så att man får mer och mer förvärkar innan det drar igång på riktigt. Är inställd på att gå över tiden så får det bli en trevlig överraskning om det skulle bli tidigare.

Går hemma med havandeskapspenning nu. Patrik började jobba igår efter semestern. Lite tråkigt känns det allt att bli lämnad ensam hemma efter att man har haft det så skönt i 4 veckor. Kände också en aning igår att jag saknade mitt jobb. Just efter semestern är det ganska skoj att komma tillbaks och träffa alla igen. Men det håller ju i sig nån dag, sen är man snart tillbaka i gamla rutiner igen...

Har blivit lite som en pensionär nu när krafterna inte räcker så långt. Orkar bara med typ en aktivitet om dagen; -Nej på torsdag kan jag inte för då ska jag till barnmorskan och sen ska vi handla på kvällen... Det är lite svårt för mig som gärna håller på med tre saker samtidigt annars. Men orken finns inte till det längre. Det är bara att tränga undan det dåliga samvetet som säger att man är en latmask som borde städa, tvätta, laga mat, handla, umgås med vänner mm, mm och lägga sig i soffan med en bra bok som kroppen säger. Krafterna behövs för att ta hand om lilla knyttet sen!

Asocial har jag blivit oxå! Gör mig ingenting att gå i min egen lilla värld och lalla. Titta på regnet är nog så underhållande. Men visst är det trevligt när man väl tar sig tid och energi att umgås med sina vänner. Blir väl inte så mycket av den varan om ett tag kan jag tro!

 

Ursäkta det osammanhängande svamlet men det är jag i ett nötskal just nu. Tankspridd till tusen och med minne som en guldfisk!

 

Tisdagen den 15 augusti 2006 kl. 11:56

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

Nedräkning

Har inte varit inne och justerat nåt på min sida efter kraschen för rätt länge sen. Tänkte att det kanske är dax att börja reparera lite.. Alla bilder och massa blogg försvann ju som bekant..

 

Har idag gått in i vecka 35 av graviditeten. Mår rätt bra. Blir trött förstås. Har ont i ryggen och börjar bli allmänt trött på att vara otymplig, men mår annars bra. Magen växer så det knakar. När jag ser mig själv på bild känns det fortfarande rätt overkligt. På ett sätt känns det som om tiden gått ruskigt fort och på ett annat sätt känns det som om jag varit gravid hur länge som helst. Knepigt.

 

Var hos barnmorskan på kontroll idag. Vår bebis ligger i startgroparna, fixerad med huvudet nedåt. Hjärtat låter som det ska och magen växer enligt kurva. Känns lugnande även om jag ändå funderar på sånt som kan va fel med barnet. Men det tror jag är rätt normalt att oroa sig för. Intalar mig det i alla fall...

 

Träffade en sjukgymnast på mödravåden idag oxå. Hon konstaterade foglosssning och informerade om ett och annat. Nu är det t.ex slut på dammsugning!!! Slapp dock informationen som hon gav min kompis Pernilla när hon var där om lämpliga samlagsställningar... Hon kände sig lite besvärad av situationen...

Fick med mig en apparat hem som ska skicka ström genom ryggen för att lindra värk och ffa värkar under förlossningen som jag har tänkt att använda den till.

 

Kollade förlossningen och BB i Nyköping igår. Då kände jag lite pirr i magen, att snart är det liksom dax... Hade hört att Nyköping ska vara väldigt fräscht och trevligt och så, så lite besviken blev jag nog på miljön. Visst, förlossningen var skaplig men BB tyckte jag nog var rätt slitet och sterilt. Är bortskämd med miljön på Kullbergska där det faktiskt är himla fräscht och fint. Blir nog till att ge sig hem så fort det går... Desutom får pappan bara stanna en natt, sen blir han utsparkad. Tror att man känner sig rätt ensam och utlämnad själv på BB.

Ser på sätt och vis fram mot förlossningen och känner mig lugn och trygg. Visst är det lite nervöst oxå eftersom man inte har en aning om hur det kommer att va när man aldrig har varit med om det tidigare. Man fattar nog inte hur j-kla ont det kommer göra. Jaja, det finns ju hjälp att få.

 

Hej hopp till nästa gång.

 

Torsdagen den 3 augusti 2006 kl. 18:59

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

Vårpigg??

Är så less på att vara trött hela tiden. De senaste veckorna har jag helst velat tillbringa i sängen eller soffan och bara ligga och konstant äta godsaker. Tisdag och onsdag tyckte jag faktiskt kunna ana en liten ljusning, kände mig lite piggare, var och bowlade igår efter jobbet med några jobbarkompisar och var ute och åt en bit mat efteråt.

Men idag kom straffet för att man kännt sig lite mer mänsklig två dagar. Huvudvärk, trött så man fryser och känner sig sjuk och grinar för man inte orkar gå till jobbet. Ringde chefen och bad om flex idag. Hon är väldigt förstående och pusslade till en ledig dag åt mig. Känns skönt att hon bryr sig och förstår. Är nog extra sårbar oxå för att jag varit ensam ett par dagar. Patrik har varit i Polen med jobbet. Som tur är kommer han hem ikväll och pussar på mig och magen :) Kanske har han köpt några praliner i tax-free?!?

Har i allafall tagit mig i kragen och skurat och packat lite här hemma inför det stora flyttlasset som går på lördag. Har väldigt svårt att bara ligga och vila när man har en massa som behöver göras.

Efter att ha grinat en del på förmiddan har jag sen kännt ett par härliga lyckorus när jag tänker på det lilla liv som finns i mig och simmar runt. Blir så lycklig så jag får tårar i ögonen.

 Hej hopp till nästa gång!

 

Torsdagen den 23 mars 2006 kl. 17:44

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Gravid v 15.

Tänkte tjata lite om min graviditet igen. Eller vår graviditet ska jag nog säga för Patrik får ta en hel del smällar... När jag var i v11-13 ungefär tyckte jag att jag kände mig rätt normal igen, piggare och gladare och inte lika extremhungrig. Men nu sen ett par veckor tillbaks känns det som om jag är tillbaka i den där hemska tröttheten. Flåsar som en kossa vid minsta försök till ansträngning och det krävs inte mycket aktivitet för att benen ska kännas som gelé... Att va på jobbet är en enda lång längtan efter att gå hem till soffan eller sängen.

Igår var jag ute och gick. Blev en rätt lång tur, var väl borta en timme och en kvart eller nåt. Ville rensa huvudet efter att Patrik fått ta en skopa ovett för att jag överreagerar på minsta motgång... När jag stod mitt ute i Djulö allé höll jag på att bara sätta mig och tjuta. Benen var som spaghetti, jag darrade som ett asplöv. Funderade på att ringa taxi, men hade inga pengar på mig. Ambulans kanske, det är ju gratis och med tanke på att folk ringer för ont i öronen och diverse annat när dom inte vill betala taxi, kändes det inte helt otänkbart. Men tänk vad jag skulle få skämmas om jag kom till jobbet i ambulans för att jag var trött i benen. Då skulle jag nog aldrig kunna se mina kollegor i ögonen igen.. Så det var bara att fortsätta vandra hemåt. Lite högre volym på Mp3,n så gick det. Väl hemma orkade jag knappt duscha. Sen sov jag gott ett tag.

Läste nånstans att humörsvängningar är mycket vanligt den här tiden. Man kan känna sig svartsjuk och förstora upp småsaker och bli orimligt ledsen och arg för ingenting. Stämmer klockrent på mig... Har kännt mig lite svartis på huset i veckan tror jag. (Patrik vill bara måla, jag är oviktig) Känner mig inte helt frisk i huvet... Patrik har fått en bok "Du ska bli pappa" som han läser för att förstå sig på mig. Behövs nog...

Idag däremot var jag pigg, glad och full av energi på förmiddan. Blev tårögd och var nära att gråta en skvätt för jag är så glad. Nu är energin slut. Ska vila en stund nu. Som sagt, helt frisk i kolan är jag inte längre....Jag hoppas bara att Patrik står ut med mig och att mina goda sidor väger upp det andra. För det finns inget så hemskt som att såra den man älskar mest av allt och se honom ledsen pga mig. Usch. Att var gravid är inte en klockren resa av lycka i ett rosa skimmer, det tror jag både Patrik och jag är överens om...

 

Fredagen den 17 mars 2006 kl. 12:13

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [3] Kommentera detta inlägg

 

Husägare!

Idag får vi äntligen nyckeln till vårt lilla hus. Kl 2 ska vi skriva, kl 3 börjar vi måla! Vi har köpt färg och ska måla om i köket. Där är det fräscht och renoverat med skapligt nya luckor, men väggarna är målade i en riktigt otäck grön färg som sticker i ögonen. Ska bli vitt istället. Mio snäcka hette visst färgen. Köket som man använder så mycket känns som prio ett för oss att fixa till.

Blir skojsigt att se hur Patrik och jag kommer klara det här med renovering. Kanske kommer folk att dra lite på munnen när de kommer in i vårt hem, men då har vi i alla fall gjort det själva och det duger åt oss (tror vi). Vi har ju bra rådgivare i våra pappor som båda är väldigt händiga fixare. Men, som min kära mor har lärt mig och som jag har sagt sedan jag lärde mig att prata , -Kan själv! Det känns som att det blir ännu mer speciellt och vårt eget om vi har fixat själva. Men visst måste man kanske få lite starthjäp. Ska försöka lyssna på goda råd... Titta gärna förbi, kära vänner och skratta åt spektaklet när vi försöker renovera.

Det är ju roligt att kladda oxå. Och att kladda ner mig är jag duktig på. På jobbet tycker jag att det är härligt att smeta med gips. Rensade på vinden inför flytten och skulle precis kasta mina snickarbyxor från studenttiden (Systrarna hade rosa snickarbyxor istället för overall, mycket snyggare) när jag kom på att dom duger nog som målarbyxor. Har ju dessutom inga andra skräpbyxor för tillfället som passar min lilla mage. Blir härligt att känna sig som ung student igen.

I alla fall känner jag mig väldigt spänd över att få komma in i vårt nya hus idag. Hoppas att vi kommer att få den riktiga hemkänslan där. Sist vi var där tyckte både Patrik och jag att det kändes riktigt skumt. Vi kunde inte riktigt fatta att vi snart skulle flytta in i begravningsentrepenören och hans frus hus. Det luktade inte hemma... Ska komma ihåg att ta med kameran så vi kan fota lite.

Nej, slutsvamlat. Dax att göra nytta. Har tvättstugan för sista gången. Ska bli så j-kla skönt att tvätta lite då och då istället för att förstöra en hel dag.

 

Ha det bra, hej hopp.

 

 

Fredagen den 17 mars 2006 kl. 09:16

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [3] Kommentera detta inlägg

 

Fortsatt ungmö...

Patrik och jag hade planerat bröllop till den 3/6 i år. Det mesta var bokat faktiskt. Men sen hittade vi äntligen huset vi ville bo i och strax efter det blev Nisse till.

 Det kändes lite som att först händer inget roligt, sen händer inget roligt och sen händer ALLT på precis samma gång! Det blir liksom lite för mycket av allt det goda.. Så efter mycket funderande har Patrik och jag bestämt oss för att skjuta upp bröllopet. Jag har sagt till honom att han inte slipper undan nu bara för att vi inte tar det i år och det är han införstådd med säger han...

Men att gifta sig är ju i sig en himla rolig jättegrej som man i sig vill planera och njuta av fullt ut. Det känns som om vi ska gifta oss i år blir det mest nåt vi hastar över, och så vill vi inte ha det! Därför skjuter vi på planerna ett år eller två. (För det finns säkert massor av tid till planering som småbarnsföräldrar och husägare...)

Det värsta var att tala om det för min 11-åriga kusin som ska va tärna. Hon var helt överlycklig över uppgiften och det kändes hårt att säga att hon skulle få vänta något år. Men jag tror hon blev lite tröstad i alla fall av att hon ska få en liten bebe på nära håll..

Lite synd tycker jag oxå om de andra gästerna. Jag vet ju själv hur roligt det är att gå på bröllop. Som tur är hade vi inte skickat ut inbjudningar, då hade vi nog inte kunnat backa. Men de flesta visste ju ändå att de skulle bli bjudna. Men misströsta inte, kära blivande bröllopsgäster, för bröllopet ska bli av, bara lite försenat pga allt annat roligt som händer!  

 

 

Fredagen den 10 mars 2006 kl. 08:51

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

Pladder

Vad gör man inte för att slippa städa och packa ner saker inför flytt? Jo, kommer på att man kan testa att blogga! Har ju alltid gillat att skriva så det kanske är nåt för mig ialla fall...

 

Stora förändringar på gång i mitt och Patriks liv. Inte nog med att vi har köpt en villa för alldeles för mycket pengar, jag är gravid oxå! Tror jag... Gravtestet var positiv, jag har inte haft nån mens på tre månader och var på inskrivning på MVC igår. Har varit trött som jag inte trodde var möjligt och mått lite småilla några veckor. Det låter väl som graviditetstecken... Men ibland funderar jag på om jag har inbillat mig alltihop. Nu är jag plötsligt pigg och mer normal och mår inget illa alls. Tjock har jag blivit men det blir man om man under två månaders tid stoppar i sig allt ätbart som kommer i ens väg... Har varit sjukt hungrig och sugen på allt.. Igår em fick vi åka till storstan och köpa större kläder till mig. Kan knappt knäppa några byxor längre och tröjorna slutar typ vid naveln så magen hänger bar utanför. Inte så snyggt...

En rolig sak med att bli lite rundare är att ju faktiskt alla delar på kroppen växer. Kunde för första gången nånsin igår köpa BH med b-kupa! Häftigt att det finns nåt mer än bara skinnslamsor...

 

Ångest blandat med riktigt häftga lyckorus avbyter varandra. Hur ska Patrik och jag klara att uppfostra en trotsig Muhammed (han ska kanske heta det)? Samtidigt är det så jäkla häftigt att vi ska få uppleva detta otroligt fantastiska ihop. Känns som en helt ny tid av livet börjar nu med stora förändringar....

 

Nehej, nog med pladder, dax att börja göra lite nytta.. Hej hopp!

 

Torsdagen den 2 mars 2006 kl. 10:31

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [9] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Allmänt

importerade blogginlägg

Arkiv

 2009

 2008

 2007

 2006

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.