Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Kolik

Vår lille son har fått typ kolik. Inte så roligt. Väldigt jobbigt att känna att man inte räcker till och kan trösta sitt barn.

I tisdags skrek han i stort sett hela dagen. Var nöjd en stund då och då men inga långa stunder. Det var den längsta dagen sen han föddes.  Jag trodde aldrig att klockan skulle bli sex så Patrik kunde lösa av mig. Som tur är verkar tisdagen vara ett undantagsfall. Annars har han sina "magic hours" mellan sju och nio på kvällen och ofta en kortare stund på fm. Så varje kväll dansar Patrik och jag runt i gillestugan med Anton på axeln eller armen och kämpar för att underlätta hans magplågor. Dans och musik är det som lindrar bäst. Det känns bara lite tröttsamt att behöva dansa varje kväll när man är trött och helst bara vill dega i soffan framför TV:n. Dessutom är det tråkigt för vi är inte direkt pigga på att umgås med vänner när vi vet hur han låter varje kväll. Extra trist är det för Patrik som är borta hela dagarna och bara är hemma och får försöka trösta en otröstlig Anton. Jag blir ju i alla fall kompenserad med leenden och mys de flesta dagarna.

Jag har lagt om kosten totalt. Försöker numer undvika allt som kan vara gasbildande, även mjölkprodukter. Inte så kul men vad gör man inte för att försöka lindra Antons smärtor.

Förhoppningsvis ska koliken vara som värst nu när han är 6-8 veckor och sen avta för att gå över vid 3-4 månader. Anton har ju egentligen bara en lindrigare form av kolik, det finns ju de som skriker både dagar och nätter. Och vi vet ju att det går över.  Det känns bara som om två månader kan vara en väldigt lång tid om man måste dra på sig dansskorna varje kväll....

 

Torsdagen den 19 oktober 2006 kl. 08:23

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

En månad gammal...

I måndags  smilade vår lille kille två gånger åt sin kära mor. Gissa om man smälter... Allt skrik och all vakentid på nätterna blir liksom förlåten på ett ögonblick. Jag tyckte att jag redan i slutet av förra veckan anade ett leende men tänkte att det var nog inte meningen, Anton har ju inte full koll på mimiken alla stunder... Men det var säkert ett äkta smil det oxå. 

 

Killen växer så det knakar. Äter som bara den. Vid sista vägningen på BVC vägde han 4700 g och var 53cm lång. En viktökning på ca 500 g sen veckan innan. Vecken på ben och armar blir större för var dag tycker jag. Rund och go´kan man verkligen säga.

 

Numer äter Anton oftast bara ett nattmål vid två om vi lyckas tajma så han äter och somnar vid tio. Sover sen till fem-sex på mornarna, så det är jag helt nöjd med! Men lite avis blir man när man får höra att vissa har det ännu bättre: Pernillas Ida, tio dagar äldre än Anton, har sovit 8,5 timma ett par nätter. Gud så underbart det låter att få sova en hel natt! Men det kanske kommer...

 

Igår var ingen rolig dag.  Anton har varit lite kinkig av och till men igår hoppas jag att kulmen var nådd. Han hade bekymmer med sin mage tror jag. Det är mycket som ska växa och utvecklas. Han vaknade och skrek och vred sig som en mask, ville ligga vid bröstet för att få tröst och för han var hungrig, men vred sig där oxå och kom inte till ro. Fick inte i sig ordentligt med mat så han sov bara korta stunder och vaknade igen med magknip och hungrig osv i en ond cirkel. Man känner sig så himla maktlös och otillräcklig när man inte kan ge sitt barn det han behöver. Skuldkänslor hade jag oxå för att jag kanske ätit nåt som gjort att han fått ont i magen. Letade upp listor på i-net på vad man skulle undvika att äta för att minska gasbildning och det var typ allt. Lök, frukt, grönsaker, mjölkprodukter mm, mm. Jaha, bara att sluta äta då helt enkelt. Nej, jag börjar med att helt utesluta lök och katrinplommon. (Magen får väl klara sig ändå och mat behöver väl inte smaka nåt...).

Patrik tyckte jag såg lite trött ut när han kom hem... Hoppas på en bättre dag idag.

Sista gången han fick bada i handfatet var det i alla fall i morse (Anton alltså). Killen fick knappt plats! Och hela badrumsgolvet blev blött när han plaskade...

 

Idag kommer mormor och ska vara barnvakt så jag ska försöka åka och handla. Får se hur det går...

 

Torsdagen den 12 oktober 2006 kl. 10:24

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Livet med bebis

Det var länge sen det senaste blogginlägget. Tiden räcker inte alltid till numer för såna finesser... Men nu sover lillen i vagnen en stund så jag kan uppdatera här.

Anton blir fyra veckor på tisdag. Ofattbart vad tiden går fort! Jag går runt i min lilla bubbla och ammar, byter blöjor, ammar, vilar och försöker sköta hushållet och umgås med släkt och vänner så mycket jag hinner och orkar. Jag trivs bra med det nya livet med bebis även om det är lite påfrestande oxå. Framför allt är det ju ovant att vara vaken på nätterna.

Anton äter minst två gånger per natt och vaknar sen igen tidig morgon. Inatt skulle maten serveras varannan timma ungefär hela natten. Då var jag inte så himla pigg framåt morgonen... Passade på att sova på morgonen ihop med honom. Jag fick väl i mig sista frukostmackan vid halv tolv.

De två första veckorna efter förlossningen gick jag mest som i en dimma kändes det som. Jag trodde verkligen på allvar att jag aldrig mer skulle bli pigg. Var konstant fruktansvärt trött och sov ofta både för- och eftermiddag ihop med Anton. Ansiktsfärgen skiftade mellan beige och grön. Men nu är jag betydligt piggare. Man vänjer sig liksom vis att vara trött. Vaknar i stort sett varje dag med lätt huvudvärk och en känsla av att ha varit på världens party kvällen innan, men så är det ju inte... På nåt konstigt sätt vänjer sig kroppen vid att vara trött och ändå fungera som den ska. Men några sena kvällar blir det inte numer. I fredags var vi vakna till halv tolv. Mest för att inte Anton somnade förrän då. Så sent har vi inte lagt oss sen han föddes. Oftast stupar vi i säng vid halv tio senast...

Anton tycker om att ha lite ljud runt sig, då sover han bäst. I torsdags satt han och sov i sin babysitter och jag dammsög 10 cm ifrån honom men han sov lugnt vidare. Musik gillar han oxå. Det är lättast att få honom att somna om jag spelar en halvrisig countrylåt på repeat och sjunger med själv samtidigt som jag dansar runt med honom på axeln. Funkar mycket bättre än nappen som han mest får kväljningar av att få i munnen. Tur att ingen ser och hör hur jag håller på här hemma...Första gången jag sjöng sången för honom började jag tokgrina. Jag blev så rörd av min sång och den mycket vackra texten :-) som  typ handlar om hur mycket man älskar nån. Jag har inte full kontroll över känslorna alla stunder...

Har lätt för att gråta numer.  Många tankar rör sig i huvudet. "Blir han ordentligt mätt, gör vi rätt, mm mm" Tur att Patrik är så lugn och trygg. Jag tycker väl egentligen att jag för det mesta är rätt lugn och säker, men inte alla stunder...

 

Nej, nu måste vi se till att äta innan lillen vaknar. Hej hopp!

 

Söndagen den 1 oktober 2006 kl. 19:02

Allmänt | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Allmänt

importerade blogginlägg

Arkiv

 2009

 2008

 2007

 2006

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.